Om åkerbär och allåkerbär

Så skriver Matts Bergmark i boken Tistron och tränjon och citatet finns återgivet i en annan bok som sjunger åkerbärets lov, nämligen Åkerbär – Europas godaste bär av Martin Ragnar. Den gavs ut 2017 och rymmer det mesta som man kan tänkas vilja veta om åkerbär. Särskilt fokus ligger på det sensoriska, med all rätt. För det är just doft och smak som är det magiska med detta bär som understundom – men tyvärr alltmer sällan – kan ses i norrländska dikeskanter och beteshagar. Martin Ragnar låter en rad personer med egna erfarenheter av att såväl plocka som äta åkerbär berätta om sina upplevelser och smakminnen. Allt lyriskt tal om åkerbäret och dess smak väcker onekligen nyfikenhet hos den som ännu inte stött på vildväxande åkerbär i markerna eller fått chans att stoppa ett nyplockat, välmoget och doftande bär direkt i munnen, vilket av många anses vara det allra bästa sättet att avnjuta åkerbär på. Carl von Linnés omdöme, att bären ”äro ofelbart de smakeligaste af all frukt, som växer sjelfmant, icke allenast i Sverige, utan i hela Europa” stegrar nyfikenheten ytterligare och som läsare ger man sig raskt – precis som författarens avsett – även i kast med allt det andra i boken, till exempel botanik, odling, användningsområden och utvecklingen av allåkerbär.

Smak av ljusa nätter
Åkerbär är en växt vars strategi går ut på att leva på nordliga breddgrader, med solljus mer eller mindre dygnet runt under växtsäsongen. I detta ligger också en del av förklaringen till bärens rika smak, vilken samtidigt förklarar varför andra bär och frukter får bättre smak ju längre norrut de odlas. Martin Ragnar förklarar pedagogiskt hur längre dagar och därmed fler timmar med fotosyntes per dag innebär mer socker för växten att lagra in i olika växtdelar, inklusive i frukter och bär. Åkerbäret gynnades av gamla tiders svedjebruk, skogsröjning, dikning och våta höängar. Med modernt skogsbruk, täckdikning och färre betesdjur har förutsättningarna försämrats och åkerbär har blivit en alltmer sällsynt växt. Det har genom tiderna gjorts många försök att odla åkerbär. Olof Rudbeck d.ä. provade redan i mitten av 1600-talet och Carl von Linné drömde på 1700-talet om att ta fram ett åkerbär som var lika lätt att odla som jordgubbar. Såväl de här herrarnas som senare försök med åkerbärsodling får sägas ha varit måttligt framgångsrika. Åkerbär angrips i odling av skadegörare av olika slag, skördenivåerna är osäkra och dessutom är det ett stort arbete att rensa bären. Kommersiell odling av åkerbär förekommer dock i Finland och Ryssland

.

Allåkerbär – en svensk innovation Odlare i Sverige satsar istället uteslutande på allåkerbär men även denna odling är sparsam. Allåkerbär är en hybrid mellan vårt vildväxande åkerbär, Rubus arcticus, och alaskaåkerbär, Rubus arcticus ssp. stellatus, som växer vilt i bland annat Alaska. Allåkerbär, Rubus arcticus ssp. x stellarcticus är mer kraftigväxande, ger större skörd och kan odlas längre söderut än vanligt åkerbär. Smaken anses inte nå upp till samma nivå som det vilda åkerbäret, men åtminstone för den som inte kan jämföra är allåkerbäret utsökt. Hybriden är en svensk innovation. Det var Gunny Larsson vid Sveriges lantbruksuniversitets försöksstation i Öjebyn som under åren 1951–1978 ledde växtförädlingsarbetet som mynnade ut i allåkerbär. Det kan odlas i hela Sverige men bäst skörd får man i de nordliga delarna. I trädgården är allåkerbär även en fin marktäckare som blommar med söta, väldoftande, ljust rödvioletta blommor på försommaren. Precis som vilda åkerbär behöver allåkerbär få bli riktigt välmogna och mjukna en aning innan de plockas. Det är först då de har fått den riktigt fina aromen. Det finns flera sorter av allåkerbär på marknaden. De är självsterila, därför behöver minst två sorter odlas tillsammans för att det ska bli bär. Mullrik jord med tillgång till fukt är bäst. Åkerbär – Europas godaste bär av Martin Ragnar är utgiven av Black Island Books. Paulina Rytkönen medverkar med ett kapitel om vidareförädling och Jan Hedh med klassiska åkerbärsrecept.